Ja, den här veckan är det tyst i klassen. Fröken
som i vanliga fall pratar och pratar, är alldeles
tyst.
Jag tappade rösten i torsdags förra veckan, och fortfarande
nu på tisdagskvällen är rösten hes och raspig.
De två dagar som nu gått har därför inte riktigt blivit
som jag tänkt mig eftersom jag inte kunnat förklara något
nytt, inte berätta något spännande eller inspirerande.
Klassen har helt enkelt fått arbeta för fullt med uppgifter
som de hanterar på egen hand. Det har blivit mycket arbete
med alfabetet, skrivning och med läsförståelse.
Men , vilka barn. De hjälper mig att ropa på klasskamrater
när min röst inte når genom klassrummet. De hjälper varandra
att tolka det jag säger. Och mest av allt- de har världens
respekt för att jag inte kan höja rösten åt dem. Därmed har
de alla hållt sig väldigt lugna och lågmälda. De har stenkoll
på när jag försöker säga dem något och hojar snabbt åt de
kamrater som inte upptäckt detta ännu.
Utan en så omtänksam klass vet jag inte riktigt hur de här
dagarna skulle ha blivit.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar